JkB 20165 – Gruppbild

KARL G ERIKSSON
KARL G ERIKSSON
KARL G ERIKSSON
Född 30/9 1889 i Stockholm

Karl G Eriksson stående i mitten tillsammans med sin far och sina syskon.

Fototid endast en uppskattning/BMWL

Läs nedan om Karl G Erikssons minnen, ur Järfälla-Bygden 1965.

Beskrivning: 1910-talet?

Anmärkning: Artikel ur Järfälla-Bygden 1965

Några minnen från barn- och ungdomstiden i Järfälla.
I den så kallade "goda tiden"

Undertecknads entré till denna världen blev rätt så anspråkslös från första början. Den gick av stapeln på Stockholms BB, på Kungsholmen.

Min första seglats blev i en zinkbalja med vadd, som ställdes i en större med varmt vatten, den tidens "kovös". Men så blev man ju yngre än de flesta. Sjösattes en månad för tidigt. Vägde 1½ kg med kläderna på.

På den tiden var fattigmans barn och rikemans kalvar sega. Herrar patroner såg noga till att ingen åt ihjäl sig. Jag föddes 30/9 1889. Far städjades då till ladugårdsdräng vid Görvälns gård. Mor var båtsmansdotter Åhlberg vid Säby gård. Hon fick en tunna potatis i hemgift. Så, sedan prästen läst sina välsignade ord över dem, flyttade de in i en statarbostad på ett rum med öppen spis att laga mat på samt hålla värmen med i de kalla vintrarna som då var. Där föddes min första bror 9/10 1891. Detta är vad Far och Mor talat om.

Sedan började jag själv att minnas. Far blev sjuk. Reumatismen gjorde sitt intåg. Serafimerlasarettet blev hans viloplats en lång tid. Vår rekreationsort blev Fattighuset i Barkarby. Där hystes vi in i ett stort rum med öppen spis. Där bodde ett hushåll i var hörna av rummet. Bakom spisen var Stina-Kajsas 1) säng. När hon dog minns jag så väl. Ingen annan hjälp än min Far, som då hade kommit från lasarettet, fanns att tillgå. Vi stod vid hennes säng. Hon skrek i sina svåra plågor. Då minns jag min Far sade: ”Hon skall väl inte ha så långt kvar, så hon slipper plågas stackares människa.” Sedan blev det tyst. Då var det slut. Jag fördes väl undan, för jag minns ej mer av den händelsen. De andra låg i sina hörn i sina plågor. En var, som det då benämndes surbent, ”brand” nu. Han luktade så illa, så man kunde ej gå till hans hörn. Jag blev sjuk vid den tiden. De kallade det ”lönnältan”, mycket blod i avföringen. Då skulle man dricka märrmjölk ur kyrknyckeln. Vet ej om det var det som verkade, men bra blev jag.

Litet mer om bostaden. Där var så ombonat, så det var frost och snö under sängarna, när det var som kallast. Sura bångar och ris fick vi att elda med, ibland fanns inte det ens. Då måste de som kunde gå i snö (så långt de var kluvna) över de stora fälten och släpa hem något brännbart. Mor bäddade ner oss när hon gick på vedresa. Men en gång kröp min bror på golvet i bara skjortan. Han blev då kyld i underlivet, så Mor tog in snö och gnodde med så frosten hävdes. Så nog minns jag den tidens fattigvård i feodalväldets Järfälla. Då var det tillåtet att gå och ”dynga”, som tiggeriet då kallades, men blott i vissa distrikt. En kvinna som jag väl kände, hade den förmånen ända bort i Lovö församling. Denna kvinna kom en vinterkväll till Lovö prästgård med sina fem små barn och bad om härbärge över natten. Hon blev väl mottagen av prästfamiljen. De fick äta sig mätta. Sedan de hade tackat för maten fick hon halm och hästtäcken att bädda med i en tom spilta i stallet. De blevo tillsagda att komma in och få frukost innan de gick. På morgonen kom prästen och lade fem kronor på bordet. Hon blev förlägen. Så stora pengar var hon ej van vid. Då sade prästen; ”Jag var och lyssnade, när Ni lade era barn. De läste kvällsbön. Tack! Därför ger jag.” Det var på den tiden allmänt känt att Järfälla hade de flesta tiggarna i omnejdens kommuner.

Efter någon tid blev Far bättre. Vi kom åter till Görväln i samma rum som förut. Far kunde då arbeta något och fick 1 kr om dagen på sommaren, 75 öre på vintern samt 2 liter mjölk, husrum och ved. Ja, det var ju bättre än i fattighuset, bara Far fått vara frisk. Han låg mest sjuk, i synnerhet på vintern. Mycket i livet kan bli fullständigt, utom olyckan. Mor blev sjuk hon med, i flera sjukdomar. Den sista var galopperande lungsot, som tog hennes liv år 1900. Då var vi fem barn, med en sjuk Far, som kommenderades av socknens präster, patroner och bönder. Nu har jag gått händelserna i förväg, men det är många, så det är svårt att hålla isär dem. Bostaden vid Görväln var i det så kallade ”Bruket”, en tvåvåningskåk med fyra lägenheter i varje våning, där alla var i ständig beröring med varandra dagligen. Jag och två bröder blev sjuka i difteri. Provinsialläkaren kom hem. Mor och Far fick sina order om vår skötsel, mediciner, lycol och pulver. Bland annat skulle de röka med trätjära i rummet, när vi låg där. Det gjorde Mor så grundligt att vi nästan kvävdes. Vi fick ligga där till vi blev friska och därmed jämt. Betänk epidemivården i den kåken, där så många barn och äldre bodde. Doktorn var förstående. Han sade till gårdsägaren att ge oss mat. Det kom ett stort fat med mannagrynsvälling och skorpor. Sjuka var vi, men åt gjorde vi. Oj! Oj! Ett sånt Kalas. Ja, vi klarade oss tills vidare genom den persen med. Apropå mat, så var den liten ibland ingen. Min bror och jag fick många gånger gå till skolan utan en bit. Vi sprang hem på middagsrasten, inget då heller. På kvällen kunde vi få rågmjölsgröt och sirapsvatten. Vi åt vad som helst, bara det ej var giftigt.

Den värsta julafton jag minns, var när både Far och Mor låg sjuka och ej kunde komma ur sängen. Då fanns ej annat än potatis, salt och litet mjölk att äta till julkväll. Jag, som var äldst, kokade potatisen. Den doppades i salt och mjölk. Det var vårt julkalas. Julgran var några vedträn, som vi ställde på golvet och dansade kring. Far och Mor grät, minns jag. Ja, tiden gick och sällan var man riktigt mätt. Gården hade en befallningsman som hette Granberg. Både han och hustrun var mycket snälla. Varje skoldag en hel termin stod en butelj mjölk och varsin kaka bröd med smör och en tunn pannkaka, som vi fick ta, på deras trappa på väg till skolan. Det åts upp på vägen till skolan. Det var ju så gott. En ladugårdsförman Nilsson fick vi även smörgås av. (Må deras minne lysa!) Den vanligaste maten för oss var annars bröd, sill, potatis och mjölk så långt det räckte. På sommaren var det något bättre. Då metade vi fisk till omväxling. Då fanns det fisk i Mälaren.

Ja, på så vis gick åren. Skolan var bra, med en duktig lärarinna, som lärde oss lydnad, vett och hut. Midsommardagen 1899 skötte Far stallet för den ordinarie gårdsägaren var full och skulle slåss. Han slog till Far med käppen. Den tog Far från honom och gick. Sedan sade han upp sig till hösten. Vi flyttade till Rastaborg på Ekerö. Där gick det hyggligt, men så blev Mor svårt sjuk och dog den 14 mars 1900. Då var vi fem små barn, den minsta ett år. Sedan var vi farliga, för då kunde vi komma på kommunen. Därför skickades vi tillbaka till Görväln igen. Men då var tuktomannen försvunnen och det var en annan ägare. Sedan försökte Far så gott han kunde att jobba och hålla ihop hemmet med hjälp av en gammal gumma ett år, men det gick dåligt. Han fick astma till allt annat. Då blev det slut med vårt familjeliv och vi skingrades. Den minsta, en flicka, tog vår faster och farbror till Mariestad. Sedan var vi fyra pojkar kvar. De två minsta placerades, en hos inspektoren på gården och en vid Baset. De fick bra hos snällt folk. Far och jag och en bror fick bo i Brännbol och klara oss själva så gott det gick.

Mitt första jobb var 1901 hos fiskaren på Lövholmen. Lönen var mat, husrum och ett munspel för 75 öre för sommaren. Från den 24/6 1903-24/6 1904 det året läste jag för prästen. Jag var då vid Sandvik hos en led bonde, som mest bara slog mig. Han var feg. Några andra vågade han sig ej på. Med varsin häst körde vi timmer från Viksjö skog till Mälaren. När jag ej rådde med stockarna, fick jag smörj, men den skulden betalades när jag var 18 år. Skönt att bli skuldfri. Hos honom var lönen 60 kr för ett år. Den häst jag körde var mycket arg. Den hade också fått stryk. Jag slog ej, så hästen blev min bästa vän. I skogen, när bonden skulle slå mig, sprang jag till hästen och då blev jag klarad. Ja, när året var gånget packade jag mina små ägodelar i ett knyte och stack till Far i Fattighuset.

I Barkarby blev jag ambulerande mjölksurra, körde och sålde i Bromsten och Spånga. Då först kände jag hur det var att vara människa! Då slutade min barndomstid. Jag kom sedan till Stockholm, blev först springgrabb och sedan verkstadsarbetare. Jag måste tidvis svälta mig fram då med. Men jag fick lära organisationens och socialismens betydelse för oss små i samhället. Den lärdomen är jag tacksam för.

Samtidigt och till sist ber jag att till Er alla, som oegennyttigt offrat tid och arbete för det Järfälla som nu är få rikta ett varmt och kamratligt tack.
Karl G. Eriksson

Ett litet PS.
Förlåt! Jag har glömt en sak till om dåtidens sjukvård. Förhållandena vid vår Mors sjukdom och död. Vår bostad var då ett enda rum, 20 à 25 kvm. Men den var lyxig ändå, för där var järnspis. I samma kåk var två lägenheter till, på ett rum och kök. Där var flera barn än hos oss. Far måste skaffa oss hjälp av en gammal gumma. Då var vi åtta stycken i vårt rum. Där låg Mor bland oss fyra månader till sin död, i galopperandelungsot. Betänk ”sjukvården”!
D S.

1) Se f.ö. artikel av John Wiman i Järfälla-Bygden 1956.

Objektnummer: 20165

Personrelation

Fotograf: Atelier Norrmalm, Stockholm

Grupperingar

Objekttyp: Fotografi


Källhänvisning

Showing qrtag"JkB 20165 – Gruppbild", Järfälla kommuns bildarkiv, hämtad 29 mars 2024
https://jkn.kulturhotell.se/objects/c48-18036/

Nya kommentarer måste godkännas av en administratör innan de eventuellt publiceras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *