JkB 03707 - Porträttbild - Järfälla kommuns bildarkiv

CARL GUSTAF DÜCKER
Greve, krigare, riksråd, fältmarskalk, generalguvenör.
Född 1663 i Livland.
Död natten mellan 2 och 3 juli 1732 i Stockholm.
Föräldrar: majoren Carl Fredrik Dücker och Anna Elisabeth Sass.
Ägare till ett flertal gårdar i Järfälla.

Dücker, som med tiden intog ett bland de mest framstående rummen bland Carl XII:s bussar, ingick tidigt i krigstjänst och deltog, efter att ha genomgått de lägre militära tjänstegraderna, som konungens generaladjutant i slaget vid Narva. Han följde därefter Carl på de flesta av hans fälttåg, ända till Pultava, där han var bland de fångna svenskarna, men fick på sitt hedersord komma fri och återvände till Sverige.
1710 generalmajor, kommenderade han reserven vid Helsingborg och skickades 1711 som generallöjtnant till Pommern, där han förjagade ryssar, danskar och sachsare, följde sedan Stenbock under hans tåg till Holstein och blev svårt sårad i slaget vid Gadebusch. Tillfrisknad blev han 1713 general och erhöll befälet som kommendant i Stralsund, vilken stad han till det yttersta försvarade, men måste slutligen kapitulera i dec. 1715. På sitt hedersord fick han likväl, jämte några generaler och officerare, resa till Hamburg för att sköta sin hälsa och finna någon tids vila efter de utståndna mödorna. Denna blev emellertid inte lång. Kort efter sin ankomst erhöll han konungens befallning att emottaga befälet över hären emot Norge, vilket befäl han alltjämt bibehöll till konungens död. En sägen, vars sanningsenlighet dock lämnas därhän, berättar att Dücker, genast som Carl stupat, skickat ett bud till hertigen af Holstein, att infinna sig på glacisen vid det kungliga liket, då Dücker lovade förmå generalitetet och de tillstädesvarande regementena att hylla honom till tronföljare, om han ville avsäga sig enväldet och återuppliva Gustaf II Adolfs regeringsform. Då hertigen, i bestörtningen över sin morbroders död, icke kunde förmås att fatta något beslut och även lät förstå, att han ej skulle mottaga kronan med mindre makt än företrädaren, skall Dücker på sitt okonstlade soldatspråk ha
yttrat: »Nå, kan han ej vara en karl, så må han vara en käring. Nu är det dessutom så godt som försent. Oss fattas intet regent».
Dücker, som redan 1711 blifvit upphöjd till friherre, men ej låtit introducera sig, inkallades 1718 i riksrådet, utnämndes 1719 till greve och fältmarskalk och blev slutligen 1720 president i krigskollegium.
Dücker förde efter Carl XII:s död under arvprinsen af Hessen som generalissimus befälet öfver hela svenska armén. Han var en av dem, som 1720 ivrigast arbetade för Fredriks upphöjelse till konung, men framträder redan vid den följande riksdagen 1723 som en av ledarna för det Holsteinska partiet, på samma gång han var en av de häftigaste kämparna för värnande av adelns företrädesrättigheter gent emot de ofrälse stånden. I likhet med flertalet av sina partivänner motarbetade han under de följande åren ivrigt ingåendet av den Hannoveranska alliansen, men försonade sig åter med Arvid Horn efter 1726-27 års riksdag. Riksens ständer betygade honom vid 1731 års riksdag genom en deputation sin tacksamhet för hans arbete att upphjälpa armén, och han erhöll vid samma riksdag samma lön som kanslipresidenten.
Gift 1: 1707 i Polen med den 15-åriga furstinnan Theodora Oginska, vilken han året förut tagit till fånga i ett kloster,
Gift 2: 1720 med grefvinnan Hedvig Wilhelmina Oxenstierna.
Den Dückerska ätten utslocknade på manssidan 1892.
UR SVENSKT BIOGRAFISKT HANDLEXIKON

Tavlan: Kopia (?) efter M. Meytens d.ä.
Finns på Örtofta, Skåne

Tavlans tillkomst endast en uppskattning/BMWL